05:03:51, av Ebba, 409 ord, 8 visningar  
Kategori(er): Filosofier, Arbetsliv

I have a dream! sa Martin Luther King. Det har jag också! Ganska många faktiskt. Just nu befnner jag mig nog i något som kan liknas vid ett vakum. Kanske blir det så när man haft väldigt mycket att göra och plötsligt blir det mycket lugnare. I våras hade jag att göra mer än vad jag nu inser är vettigt. Men nu jobbar ju jättelite till exempel, en halvtids nattjänst blir inte så mycket i slutändan. Skolan tar inte heller så mycket energi, även om jag verkligen måste göra ett ordentligt ryck med magisteruppsatsen. (Sparka mig hårt i rumpan nån!) Barnen är i skolan hela dagarna och jag känner mer än någonsin att jag skulle vilja jobba "som alla andra". Inte gå till jobbet när "alla andra" kommer hem eller ska gå och lägga sig.
Så, det är en av drömmarna. Drömmen om att ha lagom mycket att göra. Att rå över min egen tid. Att kunna ägna sig åt det som ger energi istället för att suga ur den och att inte jobba på så okristliga tider!

Sen finns det andra drömmar... Som ibland känns väldigt, väldigt avlägsna. Men de ska vi kanske tala mer om en annan gång.

Men drömma ska jag inte sluta med. För om man slutar drömma, då kommer man väl ingenstans i livet...?

Sikta mot stjärnorna så kanske du i alla fall når månen. Den största begränsningen tror jag oftast är vårt eget sinne, och i så fall är det ju bara jag själv som sätter upp begränsningarna! En ungdoms pastor sa en gång på en ungdomssamling som jag var på (typ hundra år sen när jag var i tonåren) att om ingenting händer, händ själv! Det är en mening som har fastnat och som jag ofta kommer tillbaka till. Om man bara går och väntar på att saker och ting ska förändras, eller att en miljon ska trilla ner i huvudet på en så finns det stor risk att man går och väntar hela livet. Livet är för kort för att bara gå och vänta! Så,

OM INGET HÄNDER, HÄND SJÄLV!

01:15:26, av Ebba, 440 ord, 41 visningar  
Kategori(er): Filosofier

Jag är en utpräglad morgonmänniska. Här om natten när jag jobbade så satt vi och pratade lite i fikarummet och jag beskrev hur otroligt härligt det är med en morgonjoggingtur. Att innan alla har vaknat kränga på sig joggingskorna och ut i den svala, friska luften och springa. Att det är en helt obetalbar känsla och äkta välbefinnande. Inser efter en stund att jag inte får medhåll. Några par ögon stirrar med något konstigt i blicken på mig och ser totalt oförstående ut. Nån kunde medge att det ju är skönt efter en sån runda att sätta sig och äta frukost... Men det var ju inte riktigt så jag menade, även om även det är en höjdare.

Plötsligt går det upp för mig. ALLA älskar inte tidiga morgnar! Det är ett ganska märkligt faktum enligt mig. Men så är och förblir jag en äkta morgonmänniska. Blodcirkulationen är på topp, min kreativitet och energi likaså. På morgonen. På kvällen går det mesta lite långsammare.

Men visst är det lite så attt det ofta uppfattas som lite hurtigt att vara morgonpigg? Lite bättre liksom? Men jag kan intyga att det nog är lika svårt för mig som morgonpigg att tvingas vara vaken nattetid som det är för många nattmänniskor att gå upp tidigt på morgonen. Allt nattjobb har fått mig att inse att det nog är så alla som är kvällspigga känner det. Lite som tortyr att kliva upp tidigt. Jag tycker det är något av tortyr att tvingas var vaken och alert på natten. Det GÅR, förhållandevis riktigt bra faktiskt. Men det är otroligt jobbigt!

Så för att se något positivt med allt nattjobb (förutom det faktum att jag faktiskt har ett roligt och stimulerande jobb även om det råkar vara just på natten) så har min förståelse för alla natt/kvällsmänniskor ökat. Jag har även insett att detta med om man är pigg eller trött på morgonen (generellt sett alltså) nog är något fysiologiskt och medfött. Jag tror att man är det man är liksom. Det är så tydligt att jag och min man, till exempel, är olika på den här punkten. På kvällen fryser alltid jag. Tar gärna på mig två-tre täcken medan han är varm som ett element. På morgonen är det tvärtom. Jag är varm så jag håller på att krevera medan hann är ganska frusen. Tror det har med blodcirkulationen att göra helt enkelt. Och att kroppen varvar ner inför kvällen för endel och varvar upp för en annan är nog helt enkelt inte något som man kan göra något åt. Och tur ät väl det.För hur skulle världen se ut med bara morgonpigga människor?

19:32:34, av Ebba, 137 ord, 26 visningar  
Kategori(er): Filosofier

Ibland drabbas jag av en märklig önskan om att vara kreativ. Jag vill spela, sjunga, måla, skriva en bok, komponera, GÖRA NÅGOT KREATIVT!! Men sen kommer förnuftet och då inser man att det förmodligen alltid kommer att vara en dröm. Visst kan jag måla, visst kan jag sjunga, men bara för mig själv.

Det vore otroligt häftigt att någon gång i livet skriva en bok. Att komma på en historia, sann eller påhittad, göra lite research och så faktiskt skriva en bok. En riktig bok. Jag inser att jag drömmer stort, men vem vet? En dag kanske jag faktikst öppnar ett nytt word-dokument och börjar skriva. Man ska aldrig säga aldrig. Bara jag själv är min begränsning.

07:56:56, av Ebba, 453 ord, 31 visningar  
Kategori(er): Filosofier

Sitter på jobbet och bläddrar lite förstrött i en modetidning. Jag inser på ungefär en sekund att jag inte är en modefantast. Det visste jag ju i och för sig redan innan, men nu är det bekräftat! På ena sidan i ett uppslag har Erin Wasson (en modell och designer tydligen) listat några utmaningar till alla tidningens läsare för år 2009. Vilket vekar vara att bli som henne. En av hennes ”utmaningar” är att ”våga ramla” för hon håller sig i form genom att åka skateboard.

Sen är en annan att våga vara kurvig, för att killar gillar kurvor. Detta ska alltså komma från en trådsmal modell som säger att så fort hon blir för smal så protesterar hennes kille, han vill tydligen ha lite kurvor… Är det bara jag som ser det paradoxala i detta?! Hon tror säkert att hon gör nån tjej nånstans en tjänst, men det klingar lite falskt. För det första (hon är ju mager själv!) och dessutom så ska man väl inte se ut på ett speciellt sätt bara för att killar i största allmänhet tycker nåt är snyggt? Eller i alla fall hennes kille… Nu vet ju jag med att världen inte ser ut sån. Men jag tror att man i media borde fokusera mindre på vad som anses snyggt och istället hylla mångfalden. För egentligen finns det nog lika många smaker som det finns människor. Tror jag i alla fall.

En annan utmaning är att inte köpa för dyra kläder. Hon tjänar tydligen bra, men skulle aldrig lägga så stora summor på kläder utan förespråkar vero moda (att hon jobbar som modell för vero moda har nog inget alls med saken att göra).

Så till det som jag VERKLIGEN inte kan förstå:

På samma uppslag fast på den andra sidan är rubriken ”Drömspara!” När nån säger drömspara så tänker jag i min lilla värld att det kanske är en resa man ska spara till. Eller möjligen för att skaffa sig ett bra boende, eller nåt ditåt. Men nej, det handlar om att spara till en väska!! Det går alltså att köpa en begagnad väska för 5000 kr!! Eller för all del, varför inte en ny för dryga 10 000?! Snacka om att nån lyckats marknadsföra sitt varumärke. När studenter(!) sparar sina små slantar för att kunna köpa en väska FÖR 10 000 KR! Ja, jag tror faktiskt att folk som går på detta är en aning lurade. Detsamma gäller dyrt märkessmink och krämer. Flera hundra för en pytteliten tub med ansiktskräm. SÅ mycket bättre är den förmodligen inte än ett mera prisvärt märke. Och så mycket snyggare är inte en väska för 10 000 än en för några hundra. Det tycker i alla fall inte jag. Men så är jag ju ingen modefantast heller…

08:16:26, av Ebba, 952 ord, 69 visningar  
Kategori(er): Filosofier

Läste nyligen i en tidning om att den verklighet man lever i nu är ett resultat av medvetna eller mindre medvetna beslut. Låter helt vettigt i mina öron. Detta med att inte se sig själv som ett offer för omständigheter ger ju en annan synvinkel på varför man har det som man har det. Om man inte är nöjd med sitt liv, så har man bara sig själv att skylla. Kan låta krasst kanske, men lite så är det ju faktiskt. Så om man inte är nöjd och vill ändra det så föreslår de i artikeln att man gör det genom att ta reda på vad man vill och sen fundera ut hur man ska nå dit man vill. Låter väldigt enkelt, eller hur? Men vet alla vad man vill? Vet JAG vad jag vill, egentligen? Det stod i artikeln att om man inte är säker på vad man vill så kan man fundera på vad man gillade att göra som liten, vad man ”skulle bli när man blev stor” osv. När jag var ”liten” satt jag mycket och ritade och målade. Detta älskade jag att göra! Och, jag var nog om jag får säga det själv ganska så duktig på det. Jag har alltid gillat att sjunga kanske hellre än bra, vad vet jag? Och jag satt ofta och knåpade ihop dikter och noveller. Så vad skulle jag bli när jag blev stor då? Jo, ett tag var det väl flygvärdinna (alla andra flickor i klassen) sen var det nog lärare ett tag, efter det blev det socionom och sen barnmorska. Så blev jag då sjuksköterska. På väg att bli barnsjuksköterska. Upptäckte nämligen när jag hamnade på en barnavdelning att det ju är BARNEN jag vill jobba med, inte nödvändigtvis mammorna även om jag nog inte skulle ha nåt emot just det. Den kreativa sidan av mig behåller jag nog som en hobby, jag tillverkar smycken och pysslar när tid och inspiration finns. Men målningen DEN skulle jag vilja ta upp igen! Där finns det ju liksom inga regler, bara att ösa på med färg och form! Får kanska ta tag i det vad det lider...

Men, jag kan inte undgå att fundera hur det egentligen blev så att jag halkade in i vårdande yrken. Efter gymnasiet jobbade jag ett tag på en städfirma (för övrigt Marlenes städfirma, ni vet hon i Rent Hus, fast det är klart tänk om man vart kvar där! Kanske hade blivit Tv-stjärna eller nåt ju!) men det upptäckte jag FORT att jag INTE ville fortsätta med. Så efter att jag varit mammaledig med Isak fick jag jobb inom omsorgen, med hjälp av en kompis som jobbade på ett boende. Jag ville väl, med handen på hjärtat, egentligen jobba i affär eller nåt. Kanske mest för att det verkade lite glassigt och coolt… Men jag upptäckte ganska fort att det var omöjligt att få jobb i den branschen utan erfarenhet så jag tog det jag fick. Det var där nånstans jag bestämde mig för att bli sjuksköterska. För egentligen, nånstans längst inne har jag alltid vetat att det är människor jag vill jobba med. Och undersköterska eller boendeassisten var inte riktigt min grej. Det var alldeles för enformigt. Jag är nog lite rastlös av mig..

SÅ jag har nu ifrågasatt om jag är där jag vill vara? Det kan jag ärligt svara NEJ på. Att befinna mig i en sits där det är nästintill omöjligt att få jobb och man blir utnyttjad till max som timanställd är INTE där jag vill vara.

Vad kan då JAG göra åt denna situation? Bevisligen får ju andra nya sjuksköterskor jobb, så då borde ju jag kunna få det? Har jag satsat på ”fel kort” på en specialinriktining med för hård konkurrens? Den tanken har slagit mig mer än en gång. MEN jag VILL jobba med barn. Jag vill jobba med nåt som berör mig och som jag brinner för. Och barn ligger mig varmt om hjärtat. Men jag kanske skulle jag trivas lika bra på en vuxenavdelning? Vem vet, jag kanske skulle beröras lika mycket av det? Fast då tänker jag att jag låter rädsla styra, eller dålig självkänsla. Att det är lite motigt att få jobb där jag egentligen vill ska väl inte hindra mig? Jag försöker tänka så här: Jag är en duktig sjuksköterska, jag gör alltid mitt bästa och jag har lätt för att lära, är socialt kompetent och inte så stolt att jag inte kan be om hjälp när jag behöver det. SÅ jag borde vara en tillgång på min arbetsplats. Problemet är ju hur jag ska få min chef att fatta det?

Kanske måste jag ändra attityd? Börja stå upp för mig själv och visa mig själv och andra att jag är värd nåt bättre än att vara ”ständig stand in”? Jag vet inte. Hur som helst, vår verklighet i dag är resultatet av beslut som fattades i går. Så frågan är: VAR vill jag vara i morgon?

22:23:31, av Ebba, 256 ord, 64 visningar  
Kategori(er): Filosofier

Under min bloggrunda nu i kväll stötte jag på denna artikel i expressen. En intressant artikel att ha med i Expressen tycker jag. Lite otippat kanske... Hur som helst så håller jag i stortsett med henne. Utom det att friskolor inte skulle behövas, dock så inser ju även jag att i den bästa av världar så skulle det naturligtvis vara bra att kristna barn fanns i den kommunala skolan och så är det ju på många håll i landet. Men det är just för att ateismen och naturvetenskapen är normen i den kommunala skolan som jag valt att sätta mina barn i en kristen skola. I en skola där ett flertal olika kristna samfund är representerade. Jag inbillar mig att det är bra för det fortsatta samarbetet över samfundsgränserna att barnen lär sig att förstå att vilket samfund eller sammanhang vi är med i spelar mindre roll. Vi tror på samma Gud. Och strävar mot samma mål.

Vad politiker borde förstå är att jag som kristen mamma inte vill att mina barn ska bli "i tutade" att det inte finns någon Gud eller att jorden blev till enligt evolutionsteorin (bland annat) lika lite som en ateist till förälder vill att deras barn ska bli "i tutade" att den kristna tron är den enda rätta. Sen ska ju barnen naturligtvis lära sig om alla dessa olika trosåskådningar osv. Men det är en helt annan sak.

Oj, blev visst en förlängning av artikeln... var egentligen inte meningen, men detta är i alla fall mina tankar i detta ämne.

14:19:12, av Ebba, 165 ord, 35 visningar  
Kategori(er): Filosofier

När jag har jobbat natt så har jag oftast många, i mina ögon, mycket bra upplägg till inlägg i huvuidet. Problemet är bara att jag INTE kan sätta mig och blogga just då, för då tar det en massa tid från min sömn och DET går ju inte, så då tänker jag att jag ska skriva om det när jag vaknar. Så till det VERKLIGA problemet då. Då kommer jag ju inte i håg vad det var som var så kul eller bra att jag måste skriva om det. Eller så verkar det helt enkelt inte lika bra eller intressant efter att jag har sovit några timmar. Så aksnek ska ni vara tacksamma? De där inläggen som aldrig blir kanske är våldsamt ointressanta, eller så skulle de undanröja varje tvivle om att jag nog är en aning humorbefriad eller kanske rent ut sagt konstig. Ja, detta får vi ju aldrig veta, eftersom jag ju inte kommer att sätta mig ocg blogga direkt efter en jobbnatt...

16:43:12, av Ebba, 788 ord, 93 visningar  
Kategori(er): Familjeliv, Filosofier, Arbetsliv

Nånstans i bibeln står det:

"Framför allt som ska bevaras så ska du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet".

Detta är ju bara så sant! Har funderat lite kring varför jag läst till sjuksköterska, ska jag bara jobba nu liksom? Funderat över min fritid, gör jag det jag egentligen vill göra? Och tankar i de riktiningarna. Lite hopplöst har det kännts, att man liksom söker jobb som en tok och bara känner att: jag tar vad som helst, bara jag får ett jobb! Att ständigt och alltid vara denna timvikarie som alltid med ett leende tackar ja till alla extra pass står mig upp i halsen! Visst älskar jag mitt jobb. Det gör jag, men denna stress, att aldrig veta när eller om man jobbar. Bli tvungen att avboka nåt man planerat för att man måste jobba. för nej kan man ju inte säga. Då kanske de inte ringer mig på ett tag mer... Och pengar måste man ha.

Men för att återknyta till att bevara sitt hjärta. I söndags predikades det just om detta i vår kyrka och det kändes helt klockrent, för det är exakt detta jag gått och funderat över. Jag tolkar det som om hjärtat i detta fallet inte är det fysiska hjärtat utan det där som gör livet värt att leva. Det där man brinner för. Det som betyder något.

Vore nog inte så fel att börja fundera över vad som är viktigt, vad betyder mest för mig? vart är mitt liv på väg? Håller jag på med det som jag verkligen vill och brinner för?

Var ju ett tag beredd att åka till Norge för att jobba. Just nu känns inte det som ett alternativ. Jag vill faktiskt inte vara ifrån barnen så mycket. Min familj är ju en av de saker som verkligen betyder något. Sen, jobbet som sjuksköterska. Är det vad jag vill? Jo, det tror jag nog att jag bestämt mig för. Men jag är rädd att denna situation som är nu, där jag aldrig vet om jag jobbar osv, håller på att ta ifrån mig glädjen i jobbet. Och det vill jag ju inte.

Så, vad göra? Egentligen finns det väl inte så mycket jag kan göra. Mer än att gilla läget och tro Gud om en bättre jobbsituation så småningom.

Jag tror att man många gånger gör och lever som man förväntas göra. Man förväntas vilja engagera sig i diverse föreningar, och kyrkan för all del. Men jag tror att det är när man håller på med allt sånt UTAN att ha hjärtat med i det som man blir utbränd och går in i väggen. Jag tror inte att det är det där som man älskar att göra som gör att man bränner ut sig.

Vet inte riktigt vart jag vil komma med detta men, kanske är det dags att säga nej till det där som man egentligen inte vill göra, som mest bara känns som krav och som nåt som förväntas av en. Börja ta steget att gå i den riktining som man vill att ens liv ska ha. Så man tillslut i alla fall hamnar där man vill och inte bara låter livet rusa i väg med en. Och samtidigt acceptera att man kanske inte är där man vill än. Att just nu är jag inte bättre än så här, men då är man i alla fall ärlig. Att sluta spela spel för sig själv och andra. Först då tror jag att man kan börja ta sig dit man verkligen vill.

Jag vill leva ett liv som inte betyder något bara för mig utan även för andra. Jag vill inte vara så upptagen att jag inte ser när någon annan mår dåligt. Ha tid och ork att räcka ut en hand till nån som har det jobbigt. För att det ska kunna vara så så måste man nog se till att trivas med sitt eget liv. För att man ska kunna ha något att ge.

Jag kanske inte är där än. Men jag jobbar på det!

18:13:51, av Ebba, 428 ord, 54 visningar  
Kategori(er): Filosofier

vet inte vad som tagit åt mig. Just nu blir jag mest irriterad på solen, när den dyker upp. Det blir så gripandes outhärdligt varmt här hemma att det är direkt olidligt. Nån smart männska byggde ett uterum i vårt hus (innan vi flyttade hit)detta lilla uterum fungerar ungefär som en uppvärmare (växthus) på sommaren och avkylare på vintern. Helt tvärtemot vad man kanske skulle kunna önska?

Jag älskar egentlgen sol och värme, men så här års, när det vimlar av getingar ute och det inte går att utnyttja altanen så är det mest bara jobbigt. Trotsade getingarna och satte mig och pärlade på framsidetrappan idag. Med både ytterdörr och uterumsdörr öppen. Det var korsdrag för at få ut värmen som jag eftersträvade. Det gick en bra stund faktiskt, innan getingarna attackerade. Hann vädra ut den värsta värmen i alla fall. Kommer på mig själv med att sitta och fundera på hur skönt det skulle vara att slänga sig i en djup snödriva. Eller för all del en riktigt kall ducsh. Jag är nog en smula överhettad. Märkligt. Jag som älskar sol och värme...

Kommer på mig själv med att önska att det var så där lite ruggigt småkallt att man kurar i hop sig med en mysig kofta och filt och en kopp ångande varmt te framför öppnaspisen. Ute får det gärna storma, och regna så att huset svalkas av en aning.

Vet inte hur man ska komma runt detta problem? Jättetråkigt egentligen att sitta och längta bort det sista av solens värmande strålar, innan det blir höst, regn, kallt och mörker i flera månader. Längtar till oktober, eller slutet av september. När de första friska lite kyligare vindarna kommer in över vårt land igen. När solen inte värmer så man får värmeslag utan bara lite lagom sådär. När lven börjar virvla i luften och picknick i det gröna känns kul igen och inbte som ett nödvändigt måste för att ta vara på det sista av solen. Äppelpaj med vaniljsås och en stor kopp kaffe. DET är höst.

Har nog hunnit ledsna på sommaren... Eller så är det mina norrländska gener som sent om sider gör sig påminda...

12:36:56, av Ebba, 201 ord, 66 visningar  
Kategori(er): Filosofier, Arbetsliv

Och att det varit/är lite kämpigt så hittade jag ett test där man kan testa hur optimistisk man är (via charlotte.nu). Det visade sig att jag är, precis som jag alltid trott, en sann optimist. Och vet ni, det kan löna sig. Det finns en Gud!!! I dag ringde nån om ett jobberbjudande, inget är säkert än, såklart, men nu tändes hoppets ljus igen!! Detta är resultatet från testet:

Övergripande resultat 94 %

Du är en sann optimist. Denna inställning till livet lönar sig, både i ditt privatliv och professionellt. Ditt sätt att se på livet ger dig inte bara mer energi, det gör också att du kan mobilisera dina krafter och fortsätta kämpa när du upplever motgång. Men kom ihåg att även om det oftast är positivt att vara optimistisk så finns det en baksida. Du ska definitivt fortsätta vara optimist, men lite realism då och då skulle inte skada.

Nu håller vi bara tummar och tår att detta blir nåt av!! Låter helt klart spännade i alla fall (jobberbjudandet alltså).

följetången fortsätter!!

03:12:29, av Ebba, 548 ord, 257 visningar  
Kategori(er): Filosofier, Hälsa

Är tillbaka i sköna varma Sverige igen efter en fantastisk resa i PARIS. När man är ute och reser och ser andra kulturer och människor så inser man plötsligt hur "speciella" vi är i Sverige. Alltså, vi går här och tycker att vi är väl rätt så vanliga? Som folk är mest? Eller? Men så kommer man utomlands.

Ta detta med rökning till exempel. Här i Sverige finns det många restriktioner angående rökning. Vi vet att det inte bara KAN skada hälsan, utan också att det faktsiskt gör det i de allra flesta fall. Man får inte röka på restauranger och fler och fler arbetsplatser förbjuder rökning på arbetstid. På förpackningarna står det klart och tydligt att rökning dödar. Allt detta tycker jag är BRA! Tycker faktiskt att rökning borde förbjudas helt på allmänna platser också. Inte för att jag ogillar rökare utan för att jag får problem att andas i närheten av rökare och jag vill inte gå igenom ett moln av rök bara för att jag behöver ta mig ut ur ett köpcentrum.

Jag måste dock säga att "vi i Sverige" är ganska bra på at ta hänsyn. Det röks faktsikt inte alls lika mycket här som i till exempel Frankrike. Där röks det ju överallt! Hela tiden! Nyblivna mammor bär sina bebisar på magen i sin Baby Björn och RÖKER! Coola killen har en cigg i mungipan. På cafeer sitter var och varannan och röker. Till och med när vi stod tätt packade på EuroDisney och väntar på att få se deras storslagna fyrverkeri (Som VERKLIGEN var nåt utöver det vanliga by the way) så tänder en mamma med barnvagn en cigarett!

Är vi så mycket mer upplysta i Sverige? Vet inte folk i resten av Europa att rökning är farligt? Eller bryr de sig helt enkelt inte? Tror att förklaringen kan ligga i vår syn på säkerhet. Allt ska testas godkännas och testas igen för att vi svenskar ska våga använda grejen. Inget får vara farligt eller kunna skada på nåt sätt.

Eller ta detta med hälsohysterin som råder i detta land för tillfället. Jag är inte alls emot sund och god mat och tycker också verkligen att vi nog trycker i oss för mycket socker. MEN kanske går vi till överdrift i bland? I Frankrike var det riktigt svårt att hitta fullkornsprodukter eller osötad yoghurt. JAG hittade i alla fall inte det. Fattar inte hur folk bär sig åt för att hålla vikten i det landet! Barnen var i början rätt speedade och jag tror faktiskt att det hade med bland annat den söta yoghurten att göra. Den smakade ju mest som glass. Vi åt frukost på Mc Donalds första morgonen och då fick de varm choklad som smakade ungefär som choklad milkshake och till det pannkakor med chokladsås. Barnen tokgillade det. Mamman var mer tveksam. Det verkar finnas två díken. Vi kanske är lite för nojiga i detta avlånga land, men Frankrike kanske är lite för mycket åt andra hållet?

Kanske lever man mer efter filosofin att lev livet här och nu ute i resten av Europa. Medan vi i Sverige är mer inriktade på att leva länge? Who knows. Intressant i alla fall att se olikheter. Vi kanske inte alltid vet bäst här i Sverige. Eller så kankse vi gör det?

21:24:07, av Ebba, 894 ord, 91 visningar  
Kategori(er): Filosofier, Hälsa

Vem vill se ut sådär?

Jag har "alltid" trott att jag varit immun mot medias hets om den perfekta kvinnan, eller den perfekta mamman för all del. Henne har vi ju alla hört talas om. Jag har högaktningsfullt struntat i om det varit lite rörigt hemma. Orkar jag inte städa, så har jag inte känt mig som en sämre människa/kvinna/mamma för det. Finns det inte tid till att bjuda på sju sorters hembakta kakor vid besök, så köper jag en påse bullar istället, eller ber de som kommer på fika att köpa med sig nåt. Inte heller då känner jag mig dålig på nåt vis. Trots att jag ju såklart inser, att nej, jag är nog inte perfekt i det avseendet. Men det är heller inget område där jag känner att det är särskilt viktigt att vara perfekt.

Men när det kommer till hur man ser ut. Och då i synnerhet hur jag ser ut... Jag har haft en bra uppväxt. Jag har på något sätt lyckats få en bra själv bild, vilket jag tycker nog borde vara det viktigaste i all barnuppfostran... eller? Men nu var det inte det jag skulle prata om. Nej, självbild var det. När jag var barn och också när jag började komma i tonåren sa "folk" ofta att "Oooo vad söta Bergsjös flickor är" Och en massa sånt. Fick alltid höra att jag var söt. Att det sen mest var mina föräldrars bekanta i första hand och min mamma i andra hand (mamma är synskadad) gjorde mindre. Efter ett tag började jag tro på det. Detta resulterade i att jag inte egentligen trodde att jag behövde så värst mycket smink, eller en massa hårstyling. Jag var ju söt ändå!

MEN så får man en massa barn (läs tre). Detta sätter förståss sina spår. Inbillar mig länge att jag inte påverkats så mycket av det. Ända tills den dagen för si sådär 3 år sen som jag kollade mig i spegeln. Ursäkta mig men, vem är den där människan?! Inte JAG väl?! jag ska ju vara söt..? Att sömnbrist och barnafödande och noll engagemang när det gällde håret (t ex) rimligen borde satt ett och annat spår hade knappast slagit mig.

Sanningen gick smärtsamt upp för mig. Att fortsätta vara snygg även efter en massa barn kräver visst endel ansträngning!! ja, jag erkänner att det låter som om jag är en aning blåst, och det är (eller var) jag kanske. Jag bestämde mig för att åter bli den jag är ämnad att vara. Nämligen en söt person. Som alla i min barndom har sagt att jag är. jag gick ner alla pluskilon. Det gjorde en massa nytta. Men är jag nöjd då? Både ja och nej. När man en gång har börjat noja sig över vikten eller sitt utseende gäller det att se upp. Så det inte går över styr. Jag har ett BMI på ca 21. Det är helt normalt och jag är normalviktig. Jag tycker egentligen inte att jag borde väga mindre. MEN min kropp är inte vad den har varit. Inte heller mitt hår vill samma som jag. För varje barn jag fött har håret blivit lockigare, dvs under till, överhåret är och förblir rakt. Undrar just hur många barn jag skulle bli tvungen att skaffa för att få lockigt överhår? Fast jag vill ju egentligen ha rakt...

Det jag vill säga är att när man hittar ett fel och åtgärdar det, så finner man plötsligt ännu fler fel. Man kan inte åtgärda dem alla. Försöker jag att inse. Kollar ibland lite avundsjukt på modeller och filmstjärnor. Som är sååå snygga i bikini, trots en massa barn. Jag kommer nog aldrig mer att vara snygg i bikini, och mitt hår kommer förmodligen aldrig at ligga precis som jag vill, men det är kanske nåt jag får försöka acceptera. Jag är ju faktsikt ganska snygg med kläder på och håret ligger ju hyffsat ok i alla fall, eller... åtminstone ibland! Vilket borde räcka ganska långt... Sen är det ju inte den viktigaste saken i världen att se bra ut. Jag har en massa goa och underbara barn och jag har en man som jag älskar. Mat på bordet och ett fint hus att bo i. Mer kan man knappast begära. Att jag sen tvingas leva med att min mage mer liknar ett gigantiskt russin eller en ballong som tappat luften, att mitt hår inte är långt, blankt och RAKT eller att jag behöver en aning smink då och då för att dölja mörka ringar under ögonen. DET kan jag leva med.

För vem har sagt att man måste vara perfekt?

16:11:50, av Ebba, 276 ord, 53 visningar  
Kategori(er): Studentliv, Filosofier

Här har det kännts som högsommar i dag! jag har gått i shorts och linne hela dagen och inte frusit alls! Satte mig t.o.m. i skuggan ett tag för det var för varmt i solen... !! Funderade en stund på om attarpsbadet möjligen har öppnat nu, skulle inte vara så fel med att simma några längder. Ska absolut kolla upp det. Om jag får en stund över i morgon. Förövrigt så har jag jobbat hela helgen och det har varit ganska så intensiva pass, så jag har inte orkat uppdatera här på några dagar.

Har pratat lite med jobbet också, verkar som om jag kanske får gå inskolning redan nu i maj inför sommarjobbet. Det vore ju kanon! Då kan jag kanske ta det lite lugnt i början på juni istället... Men det är inte utan att man har lite ont i magen. Ska jag typ NU gå inskolning till sjuksköterska? Vad kallar jag mig när jag presenterar mig? "Får" ju inte kalla mig för sjuksköterska egentligen förrän jag har fått min legetimation, men den lär ju dröja nån eller ett par månader till i alla fall. Och student kan jag ju inte kalla mig heller, jag är ju inte där i egenskap av student. *Hmmm* Det får väl bli typ: "hej, Elisabeth heter jag, och jag ska jobba som sjuksköterska här i sommar, så nu håller jag på och lär mig!" Borde väl funka kanske? Eller?

15:30:58, av Ebba, 263 ord, 74 visningar  
Kategori(er): Filosofier

Sitter och drömmer lite, finns så mycket jag helt plötsligt fått en intensiv känsla av att VILJA HA! T ex denna:

Tomas har börjat träna också och min gamla crosstrainer har gått sönder. Dessutom så låter den gamla som ett helt tröskverk. Vilket denna som är på bilden inte ska göra enligt beskrivningen. Dessutom har den kaloriräknare, distansmätare, pulsmätare och hastighetsmätare... Jag vet ju att jag använder den, så då kanske det är läge att satsa på en ordentlig?

Eller en ny kamera! Har ju fortfarade inte hittat min! Kan ju inget om kameror, men denna är snygg:

Så har jag ju också förälskat mig i en massa Mary Kay produkter. Min kära svägerska var här i helgen och jag fick testa lite av hennes grejor. Sååå babylen min hud blev!

Dessa produkter (MM. MM. MM.) skulle inte vara så fel! satinhands heter detta setet. Innehåller peeling och två fuktkrämer. Händerna blir som nya av en sån behandling! Förutom det så vill man ju ha alla deras ansiktsprodukter typ... uppstramande ögonkräm, ansiktspeeling, ansiktsmasken... *drömmer lite till*

Ja, ja drömma kan man ju. Speciellt nu när vi precis dragit i gång en omfattande köksrenovering. Tomas är i fullgång där uppe och håller på att riva... Kom just på att man kanske borde ta "före" bilder? Nåja, får bli ""lite i början av rivningen" bilder...

18:17:04, av Ebba, 727 ord, 107 visningar  
Kategori(er): Familjeliv, Filosofier

jag har egentligen aldrig sett mig själv som feminist. Feminist är för mig mans hatande kvinnor som tycker att män ska få igen för gammal ost. Sådan är jag verkligen inte!

Men däremot är jag för jämställdhet. Inte könskvotering, eller statligt uppdelad föräldrapeng, men JÄMSTÄLLDHET och VALFRIHET. Vad är så fel med att en mamma låter pappan i hushållet ta ansvar för att barnen gör sina läxor? Verkar som om "fröken" nedan tror att läxorna inte blir gjorda, eftersom att inte MAMMAN ser till att de blir det?

Läste en artikel i tidningen mama om varför just kvinnor ofta blir dubbelarbetende och ofta utbrända. Denna artikel fick mig att tänka på allt jag gör och allt jag TÄNKER och PlANERAR, bara för att få vardagen att funka. Visst kan min man laga mat, visst är han hemma (oftare än mig) när barnen är sjuka, visst städar han här hemma ibland. Han är mycket bra på många sätt och jag tror att vi kommit en bra bit på jämställdhetens väg.

Men, det är ändå en viss skillnad. Ta bara som när en inbjudan till kalas trillar in i brevlådan, vem kollar almanackan för att se om barnet i fråga kan gå? Vem planerar för vad barnet ska ha på sig på kalaset? Vem inhandlar presenten?

Samma sak med t ex tandläkarbesök: Vem skriver in i sin almanacka när barnet ska till tandläkaren? Vem går tidigare från plugg eller praktik för att följa med på detta? Eller, ser till att nån annan gör det? Ha i åtanke att detta bara är exempel och fler än ett barn finns i hushållet. Och i vårt hushåll så arbetar båda ofta mer än heltid.

Jag pratar alltså om ANSVARET! Detta att man hela tiden tänker och planerar för att allt ska vara så smidigt som möjligt. Exempelvis: Jag är på väg hem från skolan. Ska hämta barnen kl 16.00, kl är 15.20. Jag hinner handla innan så slipper barnen följa med till affären. På väg till affären har jag redan en färdig inköpslista i huvudet, och har planerat för vad vi ska äta, för att jag snabbt ska hinna igenom affären och trots att jag handlat innan kanske ska kunna hämta barnen lite tidigare. Eller i alla fall i tid.

På väg hem från dagis snurrar redan tankarna på om det är några väskor som ska packas inför morgondagen...

Innan läggdags funderar man på vad man ska ha med sig dagen efter, vilka kläder alla ska ha, är allt rent? För att morgonen ska gå smidigare.

Om man själv inte kan hämta/lämna eller fixa nåt för familjens räkning så ligger det ändå på den ena att kolla att den andre kan göra det istället.

På väg hem eller på väg till så ska mycket hinnas med. Allt för att vara så effektiv som möjligt. Att åka en extra vända för att handla eller något annat tar för mycket tid och energi.

Visst, jag överdriver en aning, men många kvinnor har det på detta sätt. Inte lika många män gissar jag. Så, därför är jag helt för att man delar på ANSVARET. Pappan borde ha lika dåligt samvete för att en läxa kanske inte blir gjord. En pappa borde också känna att han borde fixa en present när barnet ska på kalas. En pappa borde också kunna känna att om han inte vaknar på natten när barnet vaknar, så kanske inte heller mamman vaknar. En pappa borde också kunna känna att om inte han ser till att det finns mat hemma och att maten blir lagad, så kanske ingen annan gör det heller. Eller, en mamma borde kunna känna att det förmodligen blir middag på kvällen även om hon är för trött för att fixa den.

I vår familj har vi som sagt kommit ganska långt tycker jag. Här är det mest pappan som vaknar på natten om nåt barn vaknar. Och, numera har han även ansvaret för läxläsningen. Vilket jag är otroligt tacksam för .

Hur många pappor får pikar om att de inte tycker att barnens läxor är viktiga bara för att de låter mamman i familjen se till att de blir gjorda?

Jämställdhet för mig är att dela på ANSVARET. Att man hjälps åt att komma i håg saker, att om den ena glömmer eller inte hinner så finns det en back up. En back up som naturlitvis fungerar åt båda håll.

19:27:53, av Ebba, 771 ord, 61 visningar  
Kategori(er): Familjeliv, Filosofier

Hur är man egentligen en bra mamma? Den frågan har nog de flesta mammor ställt sig. Är det att göra saker med sina barn, att ha kvalitets tid med barnen, helst varje dag? Eller är det att alltid ha hemlagad mat på bordet vid middagstid, eller att se till att barnen är hela och rena och lär sig rätt och fel? Eller är det kanske att finnas där? Att vara tillgänglig även om man pysslar med sitt? Det finns så mycket i en sån fråga som är "moraliskt rätt" och självklart ska en bra mamma lära sina barn vad som är rätt och fel, uppfostra sina barn så att de klarar sig själva i samhället när den dagen kommer.

Men vad är egentligen viktigast? Hur viktigt är det att man aktivt gör något tillsammans med barnen, alltså "underhåller" dem? Det verkar råda en uppfattning om att man inte behöver så mycket tid med barnen om man bara har bra kvalitetstid med sina barn nångång i bland. Problemet med det, tycker jag, är att man ju inte kan välja när man ska ha kvalitetstid med barnen. För med kvalitetstid menar jag att man umgås och har kul, på lika villkor, eller kanske bara sitter och pratar om hur skoldagen varit. De där gångerna då de kommer till en och faktiskt har något på hjärtat och VILL prata eller gosa med mamma. När så barnen blir större så kan man ju inte alls välja sina tillfällen lika mycket som man gjort tidigare. Då "öppnas fönstret" ibland, och då gäller det att passa på, att vara tillgänglig just den stunden, annars stängs förnstret och man har missat sin chans. En chans som kanske inte kommer tillbaka.

Jag tror, utan att hävda att jag sitter inne med alla svar, att det viktigaste är att barnet vet att han eller hon är älskad, no matter what, och att barnet vet att hon/han kan komma när som helst med ett problem eller bara en fundering och veta att mamma (eller för den delen pappa) finns där och kan svara eller bara lyssna. Eller att de känner tryggheten av att mamma/pappa finns där och pysslar med sitt ifall de skulle vilja något.

Jag har ofta haft ganska dåligt samvete för att jag inte så ofta gör saker med barnen. Alltså sitter och ritar tillsammans med dem eller spelar spel eller nåt liknande. Men jag tycker faktiskt inte att det är roligt! Och så inbillar jag mig att barnen märker det och då kan det ju inte bli så kul, eller? Visst hittar vi på saker ibland. Spelar ett spel,läser en bok eller så. Men jag tror inte att det är det viktigaste! Jag tror, och hoppas, att det räcker med att de vet att jag finns här. Att de alltid är välkommna. Även om jag sitter med en skoluppgift, lagar mat eller sitter och pärlar, så vill jag att de ska veta att de gärna får komma och prata med mig om de vill. Att de ska veta att jag inte avvisar dem, att de får sitta med om de vill, hjälpa till med maten eller sätta sig och pyssla med sitt eget jämte.

Just för att det ska bli så, så ser jag oftast till att inte sitta med något allt för viktigt när de är hemma. De ska inte känna att "mammas skoluppgift är viktigare än mig". Utan vill de något så lägger jag det jag håller på med åt sidan eller lyssnar och pratar samtidigt som jag grejar med mitt. Har märkt ibland att om jag sitter i köket och pärlar så kommer barnen, oftast något av dem i alla fall, och sätter sig jämte och pratar eller hämtar något eget att pyssla med. De stunderna är obetalbara!! För de känns så äkta på något sätt! Och så gläder det ju mamma hjärtat att de faktiskt vill sitta tillsammans med mig.

Det är nog så viktigt att hitta på något extra ibland, att åka på utflykt eller hitta på något annat skoj, men det viktigaste måste väl ändå vara att barnen känner att DE är viktiga? Att man är intesserad av dem som personer? Att deras åsikt räknas även om det är mamma och pappa som bestämmer? Och naturligtvis att de vet att de vet att de vet att de är ÄLSKADE vad de än hittar på .

Kanske är dags att slänga det dåliga samvetet på tippen och istället göra sitt bästa? För det är ju trotsallt så att man bara kan göra sitt bästa och det man tror är bäst. Mer än så kan man ju fakiskt inte göra... Eller?

15:43:22, av Ebba, 504 ord, 104 visningar  
Kategori(er): Familjeliv, Filosofier

Ett oskrivet blad, en ny öppnad bok. Full med överraskningar och nya möjligheter.

Detta är den tid på året då jag känner mig som mest peppad, faktiskt. Det var denna dag, för exakt 3 år sedan, som jag hade betsämt mig: Jag ska gå ner minst 10 kilo under 2005. Det var mitt nyårslöfte för 3 år sedan, och det höll jag med råge. Jag gick ner drygt 20 kilo! 2006 var mitt löfte att väga +/- 1 kg från det jag vägde vid nyår 2005/2006. Det höll jag, vägde ungefär samma vad jag kan minnas. Så förra året då. Vad lovade jag då? Ingen aning faktiskt!! Eller, jag tror jag lovade att jag skulle fortsätta min sunda livsstil eller något sånt. Det hör ni ju själva, det var alldeles för vagt och luddigt, alldeles för lätt att hitta kryphål. Så när jag i sommras hamnade i min så väl omtalade formsvacka så fanns där inget löfte att luta sig mot, eller bli puchad av. Ni förstår ju själva, helt omöjligt att komma upp på banan igen. Så, nu undrar ni säkert vad jag lovade i år? Inför det nya oskrivna blad som år 2008 ännu är. Det kan ni kanske delvis gissa er till. Jag lovade, eller lovar, att INTE äta godis (inklusive choklad) förrän jag är nere på matchvikt igen. Och därefter är det strängt godisförbud alla dagar utom en i veckan. Dagen är dock valfri.

Jag kan förstå om såna här vikt-relaterade löften för endel kan låta larviga eller kanske rent av fjantiga. Men har man en gång varit överviktig (jag skriver varit, för jag är förvisso inte överviktig nu, bara ett par extra trivselkilon som man säger) så är man, i alla fall jag, livrädd för att hamna där igen. Lyckan över att kunna ha storlek XS och S efter att ha fött tre barn är så stor, att man inte vill förlora den lyckan mot lite extra godis. Jag vill inte ha tillbaka känslan av att inte hitta kläder som passar, allt är för tajt eller för smått, att ständigt leta efter långa toppar som döljer magen. Vill verkligen inte hamna där igen! Så, då är det bara att fortsätta brottas med godissug. För en tvättäkta godisråtta är jag! Även om jag klarar godissuget bättre när jag äter och motionerar ordentligt, vilket inte varit fallet under hösten. Så, från och med i morgon (ja, jag vet detta låter väldigt paradoxalt ) så ska här inget godis ätas, och ordentliga måltider på fasta tider införskaffas. Basta!

God fortsättning förresten!!
Laddar upp lite bilder från nyår lite senare!

20:10:28, av Ebba, 258 ord, 86 visningar  
Kategori(er): Filosofier

Sitter och kollar i kataloger och på nätet på lite fina kläder... Det finns så mycket fint och helt plötsligt slog mig tanken att "tänk om man hade pengar!" jag läste för ett tag sen en insändare i mama, en kvinna som skrev in att visst kunde hon också ha stil och koll på modet, OM HON HADE PENGAR! Tanken på att vara helt omdömeslös slog mig. Tänk om man bara skulle åka och shoppa, strunta i vad det kostar. Se nåt man gillar och så faktiskt köpa det! vad snygg man skulle bli! Då skulle det ju, som sagt, inte vara svårt att se trendig och cool ut! Det är ju när man lyckas se hyffsat cool ut trots att man inte har pengar och faktiskt inte handlar till sig själv särskilt ofta som det blir en utmaning.

Jag köper sällan kläder och smink till mig själv. Jag kan gå och titta, prova och fundera på att köpa, men så hänger jag tillbaka plagget. Det går nog inte till "allt" jag kan ju bara ha det till de eller de byxorna, och då är det liksom onödigt... Om jag ska köpa nåt så måste det liksom vara användbart på många sätt och helst både till fest och vardag. Eftersom jag köper kläder så sällan så vill jag ju inte "slösa" de pengarna som jag faktiskt kan lägga på kläder på ett plagg som bara funkar en eller ett par gånger!!

Fortsätter att drömma om ett liv med mer "resurser"... Som kommer, nångång nästa liv kanske...