Funderar på om det ändå kanske är så att jag äntligen kan landa? Jag har arbetat samma arbetsplats sedan 2006. Pluggat sen 2005. Det senaste halvåret har jag börjat på två nya jobb. Det har varit lite rörigt. Åren på barnkliniken skulle jag för mitt liv inte vilja vara utan. Det har gett mig mycket. Jag har lärt mig massor. Många är de personer som jobbar där som är så underbara arbetskollegor och medmänniskor. Och jobbet som sådant trivs jag faktiskt bra med.

MEN.

Det har egentligen aldrig känts som "mitt" jobb. Jag började som timanställd. Fick såsmåning ett vik, och sen blev jag "inLASad". Fick en fast anställning för att jag jobbat så länge på samma ställe. Den fasta tjänsten blev en halvtid. På natten. Ni kanske förstår att man inte jublade? Halvtid? Natt? Jag som egentligen vill jobba heltid och dag... Men det funkade medan jag pluggade.

Nu är jag snart färdig med plugget. På måndag "går vi upp" med vår D-uppsats. Jag vågar säga att jag tror vi blir godkända. Sen är jag klar, Finished, done! En underbar känsla!! Men för att återgå till jobbet. Eftersom jag fick en tjänst som jag egentligen inte ville ha (men som man tar eftersom man måste ha en inkomst och det i alla fall ger en den erfarenhet man behöver) så har det aldrig riktigt känts som att detta är MITT jobb. Det har känts som nåt jag gjort i väntan på att mitt jobb ska dyka upp.

Så jag har sökt jobb. Bönat och bett min chef om en dagtjänst på kliniken. Men där är behovet som störst på natten och dagtider har lyst med sin frånvaro.

Så. Tillslut. Exakt tre månader innan mitt vik i Nässjö går ut. Då dyker det upp. Mitt jobb.

Mitt jobb. Som skolsköterska. En fast tjänst på lagom avstånd från hemmet. Ett jobb där jag kan vara ledig när barnen är lediga. Sommalov och jullov. (även om man kanske jobbar lite extra då...).

Kan jag verkligen landa nu?

Ja, jag tror det!!!