Det är ganska intressant egentligen. Det här med att endel är morgonmänniskor och endel kvällsmänniskor. Jag själv är, som jag skrivit många gånger, en morgonmänniska. Ska jag få nåt vettigt gjort ska det helst ske på förmiddagen. Jag har för det mesta inga problem med att gå upp tidigt, men slocknar oftast ovaggad på kvällen. Min man är tvärtom. Så barnen har ju båda delar att brås på. Vi har två morgonmänniskor och en kvällsmänniska i barnen. Lite kul att det märks så tydligt redan när de är små. Isak har alltid varit morgonpigg och är det fortfarande. Till och med på helgerna kan han självmant kliva upp runt 9. Han somnar också oftast i tid på kvällarna. Elias däremot, han somnar inte! Vi kan titta på film sent och han slumrar inte in i soffan likt sin syster, storebror och mamma. Då är det pappan i familjen och Elias som håller sig vakna. Extra tydligt blir det vid frukostarna när alla ska i väg. (Ja, barnen kommer oftast i säng i tid). Visst kan alla tre vara trötta, (även om Engla alltid är vaken först och kollar på barnTV när resten av familjen masar sig upp) men den enda som stirar tomt framför sig utan att röra maten på 20 minuter är Elias. Man får påminna honom MÅNGA gånger att han måste äta. Men han glömmer. Tror nästan ibland att han somnar med ögonen öppna... Stackarn.

Samhället är verkligen utformat för att passa oss morgonmänniskor. För pigg eller inte, till skolan måste du, på morgonen. Senare i livet måste man oftast också upp i ottan för att jobba (om man nu inte har oturen att drabbas av nattjobb).

Så, vi morgonmänniskor har det nog lite lättare. Det är jag den första att erkänna.