Jag gillar att förändra mig. Att byta frisyr och ja, gärna även hårfärg. Det finns väl i och för sig en óch annan, annan sak jag också gäårna skulle vilja kunna förändra, men det låter jag vara osagt...

Hur som helst. Jag har i sommar testat att vara nästan blond. Ja, man kanske skulle kunna kalla det "feg-blond", men är man så mörk som jag är (egentligen) så går det liksom inte att ljusa upp håret hur mycket som helst. Jag blonderade det med värsta starkaste blonderingen, men det blev vitt på sina ställen och morotsrött på sina ställen. Inte så bra alltså. Så, jag färgade över blonderingen i en annan färg. Golden pralin tror jag den hette. Ganska schysst färg egentligen. Men är det jag? Var den fin på mig? Jag vet inte... Tyckte den var ok men nu när jag färgat tillbaka till min "naturliga" bruna färg så känns det liksom, rätt. Det stämmer liksom. Med hudtypen, hudtonen eller kanske personligheten. Jag vet inte, men nåt är det. Kanske är det så att Gud visste vad han gjorde när han skapade mig och gjorde mig till en brunett?

Döm själva:

Men, nu har man i alla fall testat och maken, (som drömt om att vara gift med en blondin ) har fått testa det med!

Nu är det bara en lång lång väntan på att håret ska återfå sin rätta längd. Påminn mig gärna, om jag skulle andas om att kapa håret igen, om att jag kommer att ångra mig. Gruvligt!