Hoppas jag. Har haft en tendens att komma ur mitt joggande en aning den senaste tiden. Som i dag, jag sprang ca 8 km och det gick hyffsat, men det är en hel vecka sen sist! Mitt mål är ju egentligen att springa minst 3 gånger i veckan och minst 5 km per gång. Inte riktigt levt upp till det. Kanske har det berott på allmän seghet. Att det ska var sååååå lätt att halka ur goda vanor och så motogt att komma i gång igen! Fast så motigt är det förståss inte. Det gick ganska så bra denna gång, men i söndags DÅ sprang jag joggingrundan från... Hmmm, down under!

Jag och maken bestämde oss för att ta en gemensam tur i spåret i Habo. Ingen av oss hade sprungit där innan så vi var laddade. Jag var dock inte i så bra form för även denna gång hade jag inte sprungit något på en vecka. Hur som helst så bestämde vi oss för att ta 1 mil spåret. Det började så bra. Ganska bred grusväg genom skogen. Lite lagom kuperat. Och vi lunkade i väg (tog det lite lugnt eftersom jag inte var i så bra form). Men snart kom vi in i lite snårigare terräng. Syigen smalnade av och det blev lite mer kuperat om man säger så. Blött var det också. Efter ytterligare en bit kom vi till en backe, den kom ungefär när jag just fått upp flåset så jag spurtade på uppför. Och uppför och UPPFÖR. Det blev brantare och brantare och backen tog ju gripandes aldrig slut!!! När jag fick kväljningar och höll på spy så stannade jag och gick sista biten. När denna backe slutligen var slut (den var utan att överdriva typ 1 km lång) så började jag jogga igen. Bara för att inse att min käre make var spurtandes på väg upp för ännu en backe från down under! Jag la ner projektet och pausade min ipod och gick upp. Snart möter jag maken som tror att vi är vilse. Vi ha nämnligen sprungit förbi några skyltar där det står "obehöriga äga ej tillträde" och en stor bom över en väg. Bara att gå tillbaka och leta upp det rätta spåret. Det visade sig att den sista backen inte var meningen att man skulle ta sig upp för. Jag startade om min ipod och efter denna procedur gick det bättre. Men det vore att överdriva att säga att spåret var fint. Det var smalt, bitvis väldigt mycket rötter och stenbumlingar (man fick noga kolla var man satte fötterna!) och i bland var det så lerigt att nån till och med lagt ut små plankor som man skulle balansera på. Notera att vi SPRANG hela tiden!

Som om det inte var nog med detta gick spåret också igenom en hage, som man för att ta sig in i måste krypa under ett elstängsel. Två gånger. inne i hagen fick man akta fötterna så man inte satte dem i en komocka, eller för alldel inte sprang in i i en ko! Sista biten var dock skön och fin väg och jag tog mig i mål. Före min man till och med. Men det var ju enbart för att jag hade spart lite på krafterna och spurtat sista biten. Men en hel mil blev det och man var rtt nöjd efteråt ändå. Med tidernas sämsta tid för 1 mil, men det har ju sin förklaring.

Det lär dröja innan jag tar DEN banan igen!