Mina barn börjar bli stora. Det är bara att konstatera. Med lite blandade känslor ska erkännas, men mest positiva. Är oändligt glad att tiden med vaknätter, såriga bröstvårtor och mat-matandet är över. Förmodligen för gott. Jag kan i bland känna att, ja ett barn till vore kanske inte så fel, men jag vill inte ha en BEBIS igen! Har kommit förbi det stadiet och längtar på något sätt inte tillbaka. Visst är det mysigt med bebisgosande, men det funkar rätt bra att låna nån annans barn också...

Men nu till det som plötsligt hände.

I måndags var vi hembjudna till några vänner här i Bankeryd. De bor väldigt nära och vi ville gå. Båda två. Utan barn helst. Så, vi kollar med barnen om de tycker det är ok, Engla lägger sig och känner sig trygg med att storebröderna är hemma och passar henne. Elias lovar dyrt och heligt att lägga sig 19:30. Isak lovar att vara en snäll storebror.

Vi går i väg. Har för säkerhets skull naturlitvis mobilen med oss. Vid 19:30 ringer Elias och frågar om han får lyssna på musik medan han somnar. Det får han och han säger glatt:" TACK mamma!!"

Strax före 21 ringer Tomas hem och kollar läget. Allt är under kontroll och Isak går med på att lägga sig också. Elias hade själv gått och lagt sig kl 19:30, Isak hade inte behövt säga till.

Tror att klockan nog är typ 21:30 när vi kommer hem och alla tre barnen sover. På morgonen har vi tre glada och stolta barn som känner sig duktiga över att ha klarat sig själva en kväll. Föräldrarna är stumma av förvåning.

Barnen börjar bli stora. Det är bara att inse!