Ja jag måste faktiskt skriva ett inlägg till. Jag är nämnligen ganska så ordentligt upprörd. En nära släkting till mig mår inte bra. Mest psykiskt. Vi lever i ett land som är ledande inom det medicinska området, på sjuksköterskeutbildningar och läkarutbildningar (hoppas jag) får man lära sig att sätta patienten i främsta rummet. Att varje patient är unik och har rätt till den bästa vård. I Sverige är vi ledande, som sagt, och just därför borde det ju inte vara så svårt att få hjälp när man behöver det. Eller?

Denna släkting har en läkare som inte verkar bry sig nämnvärt. Han, ja läkaren är en man, har mest koncentrerat sig på att ta bort besvärliga symtom i form av kroppsliga problem, istället för att gå till botten med det som orsakar problemen. Jag är inte läkare men till och med en liten sjuksköterska som jag kunde ju lätt, för flera månader sen, säga att det kommer inte funka! Han sopar bara problemen under mattan! Och med facit i hand så mådde min släkting inte alls bättre. Snarare sämre.

När situationen till slut blev ohållbar och de igen kontaktar denna läkare säger han att de får kontakta akuten, för han kan inte göra nåt. AKUTEN! DÅ blev jag ARG! Visst lyckades jag få till att denna släkting till slut fick nån slags hjälp (ovan nämnda läkare remitterade min släkting till en annan läkare, som i sin tur tyckte att det var den första läkarens ansvar). Nu kan man bara hoppas att denna (inkompetenta?) läkare kan hjälpa min släkting. Hoppas är ordet, för jag har inte mycket tilltro till den sk läkaren. Vågar knappt tänka på vad som hänt om inte jag eller nån annan funnits som kunde hjälpa till i kontakten med sjukvården.

Funderar nästan på att anmäla honom för tjänstefel. En äldre människa som mår psykiskt dåligt ska inte behöva kämpa för vård och bli kringkastad mellan instanser. Få mediciner utskrivna som bara gör saken värre. Var är den svenska kompetenta vården av äldre när man behöver den?!

Arg är ordet, för att inte säga rasande!!!!