I dag när jag höll på att fixa middagen sa Engla plötsligt:

"XXX skickade ett brev till YYY på dagis. Det KAN inte jag. Jag vet inte hur man gööör!!!" *förtvivlad* (YYY är en av tjejerna som Engla helst leker med.) "Du måste visa mig hur man gör!"

Jag: "Men du kan ju rita en teckning, det kan man också skicka som ett brev."

Engla:" Men jag kan inte göra så fint som dom!!" *fortfarande lika förtvivlad*

Jag: "Nej, du kan kanske inte göra så fint som de, men de kan inte heller göra så fint som dig. Du är ju bäst på att göra Englateckningar"

Engla: *skiner upp*: "JAAA! För jag ritar så här! (visar i luften) Och det tycker du är jättefint! Du tycker att ALLT jag gör är fint!!"

jag "Ja, det är klart"

Engla: "jag ska rita. Jag måste hämta min Hello Kitty ritbok!"

*Engla glad som en lärka skuttar i väg*

Tänk om det alltid var så lätt att vända förtvivlan till glädje!