Läste nyligen i en tidning om att den verklighet man lever i nu är ett resultat av medvetna eller mindre medvetna beslut. Låter helt vettigt i mina öron. Detta med att inte se sig själv som ett offer för omständigheter ger ju en annan synvinkel på varför man har det som man har det. Om man inte är nöjd med sitt liv, så har man bara sig själv att skylla. Kan låta krasst kanske, men lite så är det ju faktiskt. Så om man inte är nöjd och vill ändra det så föreslår de i artikeln att man gör det genom att ta reda på vad man vill och sen fundera ut hur man ska nå dit man vill. Låter väldigt enkelt, eller hur? Men vet alla vad man vill? Vet JAG vad jag vill, egentligen? Det stod i artikeln att om man inte är säker på vad man vill så kan man fundera på vad man gillade att göra som liten, vad man ”skulle bli när man blev stor” osv. När jag var ”liten” satt jag mycket och ritade och målade. Detta älskade jag att göra! Och, jag var nog om jag får säga det själv ganska så duktig på det. Jag har alltid gillat att sjunga kanske hellre än bra, vad vet jag? Och jag satt ofta och knåpade ihop dikter och noveller. Så vad skulle jag bli när jag blev stor då? Jo, ett tag var det väl flygvärdinna (alla andra flickor i klassen) sen var det nog lärare ett tag, efter det blev det socionom och sen barnmorska. Så blev jag då sjuksköterska. På väg att bli barnsjuksköterska. Upptäckte nämligen när jag hamnade på en barnavdelning att det ju är BARNEN jag vill jobba med, inte nödvändigtvis mammorna även om jag nog inte skulle ha nåt emot just det. Den kreativa sidan av mig behåller jag nog som en hobby, jag tillverkar smycken och pysslar när tid och inspiration finns. Men målningen DEN skulle jag vilja ta upp igen! Där finns det ju liksom inga regler, bara att ösa på med färg och form! Får kanska ta tag i det vad det lider...

Men, jag kan inte undgå att fundera hur det egentligen blev så att jag halkade in i vårdande yrken. Efter gymnasiet jobbade jag ett tag på en städfirma (för övrigt Marlenes städfirma, ni vet hon i Rent Hus, fast det är klart tänk om man vart kvar där! Kanske hade blivit Tv-stjärna eller nåt ju!) men det upptäckte jag FORT att jag INTE ville fortsätta med. Så efter att jag varit mammaledig med Isak fick jag jobb inom omsorgen, med hjälp av en kompis som jobbade på ett boende. Jag ville väl, med handen på hjärtat, egentligen jobba i affär eller nåt. Kanske mest för att det verkade lite glassigt och coolt… Men jag upptäckte ganska fort att det var omöjligt att få jobb i den branschen utan erfarenhet så jag tog det jag fick. Det var där nånstans jag bestämde mig för att bli sjuksköterska. För egentligen, nånstans längst inne har jag alltid vetat att det är människor jag vill jobba med. Och undersköterska eller boendeassisten var inte riktigt min grej. Det var alldeles för enformigt. Jag är nog lite rastlös av mig..

SÅ jag har nu ifrågasatt om jag är där jag vill vara? Det kan jag ärligt svara NEJ på. Att befinna mig i en sits där det är nästintill omöjligt att få jobb och man blir utnyttjad till max som timanställd är INTE där jag vill vara.

Vad kan då JAG göra åt denna situation? Bevisligen får ju andra nya sjuksköterskor jobb, så då borde ju jag kunna få det? Har jag satsat på ”fel kort” på en specialinriktining med för hård konkurrens? Den tanken har slagit mig mer än en gång. MEN jag VILL jobba med barn. Jag vill jobba med nåt som berör mig och som jag brinner för. Och barn ligger mig varmt om hjärtat. Men jag kanske skulle jag trivas lika bra på en vuxenavdelning? Vem vet, jag kanske skulle beröras lika mycket av det? Fast då tänker jag att jag låter rädsla styra, eller dålig självkänsla. Att det är lite motigt att få jobb där jag egentligen vill ska väl inte hindra mig? Jag försöker tänka så här: Jag är en duktig sjuksköterska, jag gör alltid mitt bästa och jag har lätt för att lära, är socialt kompetent och inte så stolt att jag inte kan be om hjälp när jag behöver det. SÅ jag borde vara en tillgång på min arbetsplats. Problemet är ju hur jag ska få min chef att fatta det?

Kanske måste jag ändra attityd? Börja stå upp för mig själv och visa mig själv och andra att jag är värd nåt bättre än att vara ”ständig stand in”? Jag vet inte. Hur som helst, vår verklighet i dag är resultatet av beslut som fattades i går. Så frågan är: VAR vill jag vara i morgon?