Nånstans i bibeln står det:

"Framför allt som ska bevaras så ska du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet".

Detta är ju bara så sant! Har funderat lite kring varför jag läst till sjuksköterska, ska jag bara jobba nu liksom? Funderat över min fritid, gör jag det jag egentligen vill göra? Och tankar i de riktiningarna. Lite hopplöst har det kännts, att man liksom söker jobb som en tok och bara känner att: jag tar vad som helst, bara jag får ett jobb! Att ständigt och alltid vara denna timvikarie som alltid med ett leende tackar ja till alla extra pass står mig upp i halsen! Visst älskar jag mitt jobb. Det gör jag, men denna stress, att aldrig veta när eller om man jobbar. Bli tvungen att avboka nåt man planerat för att man måste jobba. för nej kan man ju inte säga. Då kanske de inte ringer mig på ett tag mer... Och pengar måste man ha.

Men för att återknyta till att bevara sitt hjärta. I söndags predikades det just om detta i vår kyrka och det kändes helt klockrent, för det är exakt detta jag gått och funderat över. Jag tolkar det som om hjärtat i detta fallet inte är det fysiska hjärtat utan det där som gör livet värt att leva. Det där man brinner för. Det som betyder något.

Vore nog inte så fel att börja fundera över vad som är viktigt, vad betyder mest för mig? vart är mitt liv på väg? Håller jag på med det som jag verkligen vill och brinner för?

Var ju ett tag beredd att åka till Norge för att jobba. Just nu känns inte det som ett alternativ. Jag vill faktiskt inte vara ifrån barnen så mycket. Min familj är ju en av de saker som verkligen betyder något. Sen, jobbet som sjuksköterska. Är det vad jag vill? Jo, det tror jag nog att jag bestämt mig för. Men jag är rädd att denna situation som är nu, där jag aldrig vet om jag jobbar osv, håller på att ta ifrån mig glädjen i jobbet. Och det vill jag ju inte.

Så, vad göra? Egentligen finns det väl inte så mycket jag kan göra. Mer än att gilla läget och tro Gud om en bättre jobbsituation så småningom.

Jag tror att man många gånger gör och lever som man förväntas göra. Man förväntas vilja engagera sig i diverse föreningar, och kyrkan för all del. Men jag tror att det är när man håller på med allt sånt UTAN att ha hjärtat med i det som man blir utbränd och går in i väggen. Jag tror inte att det är det där som man älskar att göra som gör att man bränner ut sig.

Vet inte riktigt vart jag vil komma med detta men, kanske är det dags att säga nej till det där som man egentligen inte vill göra, som mest bara känns som krav och som nåt som förväntas av en. Börja ta steget att gå i den riktining som man vill att ens liv ska ha. Så man tillslut i alla fall hamnar där man vill och inte bara låter livet rusa i väg med en. Och samtidigt acceptera att man kanske inte är där man vill än. Att just nu är jag inte bättre än så här, men då är man i alla fall ärlig. Att sluta spela spel för sig själv och andra. Först då tror jag att man kan börja ta sig dit man verkligen vill.

Jag vill leva ett liv som inte betyder något bara för mig utan även för andra. Jag vill inte vara så upptagen att jag inte ser när någon annan mår dåligt. Ha tid och ork att räcka ut en hand till nån som har det jobbigt. För att det ska kunna vara så så måste man nog se till att trivas med sitt eget liv. För att man ska kunna ha något att ge.

Jag kanske inte är där än. Men jag jobbar på det!