Jag läser böcker så det står härliga till. Slukar den ena efter den andra. Vattenmelonen har jag läst ut. Så började jag på ännu en bok av Karin Alveteg. De är inte bra. Denna var väl inte rikitigt så mörk som nån av hennes andra, men den var lite för enkel och förutsägbar. Kanske är det för enkelt språk för min smak? Jag förlorar mig gärna i långa liknelser och synonymer när en författare vill åskådliggöra något. Karins berättarstil är mer rakt på. Kanske är det därför jag inte riktigt gillar hennes böcker. Eller så är det för att de känns som en sämre kopia av Camilla Läckbergs böcker..? Det kanske de egentligen inte är men Camillas böcker håller en helt annan klass, hon kan liksom trollbinda sin läsare på ett helt annat sätt. Jag har sällan nåt problem med att lägga i från mig en Karin Alveteg bok. Nu kan man ju fråga sig varför jag envisas med att läsa hennes böcker då. Ja, som sagt, det kan man fråga sig. Antagligen för att jag gillar kriminalromaner och jag inbillar mig att just denna, som jag nu köpt, nog är bättre än den jag läst innan. Kanske är det för att jag inte känner till så många fler författare sm skriver kriminalromaner? Vem vet vad som fäller det avgörnade beslutet om att köpa en bok.

Nu har jag börjat läsa en bok som heter "Mina döttrars systrar". Den verkar vara bra. Språket är lite klingande när man läser och historien blir mer och mer intressant. Jag hör en berättarröst i huvudet när jag läser och ja, språket klingar, har någon form av melodi. Ett drama om relationer och livsöden. Gillar de utsvävande förklaringarna och målande beskrivningar som står att läsa. Där man rikigt ser framför sig hur det ser ut och vad som händer. Där karaktärerna i historien blir levande. Den är inte spännande som en kriminalroman kan vara, men den är intressant. Man vill veta vad som ska hända här näst.

Har bara börjat på denna bok, återkommer med en fullständig resention senare.