I dag gick vi upp med vår uppsats. Det kallas så, att man "går upp". Det är ett slags seminarium där de som skrivit upsatsen får sitta och försvara den och så sitter ett par andra studenter och "opponerar" på den dvs ger konstruktiv kritik. Sedan kommer en granskare (lärare) med stora yxan och hugger bort allt uns av självförtroende man nånsin lyckats uppbåda. Maken till mangling har jag aldrig varit med om. Satt och kämpade med tårarna och såg min examen få vingar och flyga iväg. Efter denna totalsågning av uppsatsen så kan det ju omöjligt vara så att den blivit godkänd. Granskaren hade inte ett positivt ord att säga om den, mer än att "den skulle kunnat bli bra" dvs om vi hade gjort allt annorlunda typ. Det som kändes mest var att några av "de stora" felen, dvs de som drog ner betyget, var saker som vår handledare hade föreslagit att vi skulle skriva på just det sättet. Känns lite surt. handledaren borde ju veta hur det ska vara kan man tycka.

MEN vi blev godkända. Vi fick inte heller det sämsta betyg man kan få. Lite bättre faktiskt. Men besvikelen var ändå stor. Vi trodde att vi gjort ett bra jobb.

var nedslagen och ledsen när jag åkte för att hämta barnen. men efter en stund började det kännas bättre. Vem sjutton bryr sig om en skruttig gammal C-uppsats?! Vi blev godkända och jag kommer att få min kandidatexamen. Detta var det sista som skulle godkännas. Jag har klarat ALLA kurser utan kompletteringar eller omtentor. Så jag borde nog vara glad!
Och glädje är nog vad som börjat bubbla i bröstet. Jag är KLAR. Bara ett seminarium på torsdag. Sen väntar examen nästa vecka. Jag kommer att kunna stå där och ta emot min brosh och ha alla kurser godkända och färdiga. Jag vågar knappt men är det så? Kan det vara så? Att:

JAG ÄR SJUKSKÖTERSKA!!!!