I natt vakande jag av att Tomas ropade på mig och Elias grät. Jag gick upp och kollade vad det handlade om och det visade sig att Elias hade ont i huvudet och Tomas tyckte han var varm. Jag tänkte att han nog slagit i huvet på sitt nattduksbord så jag gav honom en dos alvedon och gick och la mig igen.

I morse (vid ca 5.30-tiden) när jag precis gjort mig klar för att sätta mig och äta frukost och sen dra till jobbet hör jag Elias gråta igen. Han har ont magen säger han och ja, nu känns han ju varm. Tar tempen och den visar 39 grader.

Konfererar med Tomas om vem som ska vara hemma och vi bestämmer att jag är hemma idag och Tomas imorgon. Jag går och lägger mig igen och vid det här laget har Elias lagt sig nere hos oss. Jag somnar om och både jag och Elias sover till kl 10!! Med tanke på att jag la mig vid 21-tiden igår så var nog denna sömn lika välbehövlig för mig som för Elias. Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag förra veckan gick tre dagpass på jobbet, jobbade två nätter i helgen och så kväll i måndags. I går var det tidig morgon med då det introduktion till jobbet på förmiddagen. Fullt ös medvetslös. Jag låg efter min egen planering när det gäller skolan också. Men det har jag hunnit ta igen i dag. Så en break mitt i all inskolning på jobbet kanske ändå inte var så fel?

Kanske är jag en aning stressad över jobbet också? Efter att jag somnade om i morse så kan jag dock inte säga att sömnen var god. Mardrömmarna avlöste varandra. Alltså, jag blev inte direkt jagad av märkliga monster eller så, utan jag var på jobbet. Iförd pyamasbyxor (av någon märklig anledning).

När jag kommer på morgonen (vill poängtera att detta verkligen inte har med verkligeheten att göra!) fattas det folk och jag får själv ansvar för de mest svårt sjuka patienterna. Vi har ingen rapportering på morgonen och jag försöker för mitt liv bilda mig en uppfattning om "mina" patienters tillstånd. Försöker ta reda på när de ska ha medeciner osv. men jag lyckas inte. Hur jag än beter mig så hittar jag inget papper att skriva på och jag får heller inte plats att sitta vid avdelningsstationen. En patient kommer in och har en fraktur av något slag. Det ser infekterat ut och jag försöker söka på ortopeden. Får inte tag på honom. Såklart. Folk frågar mig saker hela tiden och jag hinner inte ta reda på hur det är med mina patienter.

Här vaknar jag och tänker att detta elände kan ju knapppast fortsätta. Så jag somnar om och inser att jag har fel. För värrre blir det.

Jag har fortfarande inte lyckats ta reda på vad barnen som ligger på avdelningen ska ha för medeciner och jag vet med mig att en av de sjukaste ska ha medecin på förmiddagen. Hittar ett sprutfat med uppdragna läkemedel och tänker att det nog är någon som varit snäll och förberett åt mig. (fattar inte att man är så korkad i drömmar!) Tar sprutfatet och går in till patienten och börjar injicerad dessa läkemedel intravenöst, lägger dock märke till att sprutona inte är märkta så jag har ju egentligen ingen aning om vad det är jag injicerar. Patienten börjar härmed se väldigt blek ut. Patienten börjar kräkas blod och jag försöker avsluta injektionen, men lyckas inte stänga CVK:n. Blodet sprutar. jag ber föräldrarna larma men ingen kommer. Tillslut kommer i alla fall nån och hjälper mig och vi lyckas få stopp på blödningen. Försöker för mitt liv komma på hur jag ska förklara vad som hänt. att jag inte visste vad jag injicerade. Att allt detta förmodligen är mitt och ingen annans fel. Sätter mig på avdelningsstationen och gråter hejdlöst. Vaknar av att tårarna faktiskt rinner på riktigt och det tar en stund innan jag inser att det var en dröm. Det är väl kanske det absolut värsta som skulle kunna hända. Får ångest bara jag tänker på det. Mardrömmar brukar vara ett symtom på stress va? Hu... försöker skaka av mig den obehagliga känslan men lyckas inte riktigt. Går upp och fixar frukost åt Elias.

Elias ja, han är inte så pigg. Jag som alltid ska ställa diagnos så fort jag får chansen gissar på halsfluss kanske. Med tanke på den höga tempen som kom så plötsligt och att han har så ont i halsen att han gråter när han ska äta. Inga andra symptom just, så jag tycker det verkar vara en trolig diagnos...

Hur som helst så är det ganska skönt att bara vara hemma med Elias i dag. I morgon väntar jobbet igen och jag är säker på att jag kommer att vara särdeles noggrann med allt jag gör!!