Vem vill se ut sådär?

Jag har "alltid" trott att jag varit immun mot medias hets om den perfekta kvinnan, eller den perfekta mamman för all del. Henne har vi ju alla hört talas om. Jag har högaktningsfullt struntat i om det varit lite rörigt hemma. Orkar jag inte städa, så har jag inte känt mig som en sämre människa/kvinna/mamma för det. Finns det inte tid till att bjuda på sju sorters hembakta kakor vid besök, så köper jag en påse bullar istället, eller ber de som kommer på fika att köpa med sig nåt. Inte heller då känner jag mig dålig på nåt vis. Trots att jag ju såklart inser, att nej, jag är nog inte perfekt i det avseendet. Men det är heller inget område där jag känner att det är särskilt viktigt att vara perfekt.

Men när det kommer till hur man ser ut. Och då i synnerhet hur jag ser ut... Jag har haft en bra uppväxt. Jag har på något sätt lyckats få en bra själv bild, vilket jag tycker nog borde vara det viktigaste i all barnuppfostran... eller? Men nu var det inte det jag skulle prata om. Nej, självbild var det. När jag var barn och också när jag började komma i tonåren sa "folk" ofta att "Oooo vad söta Bergsjös flickor är" Och en massa sånt. Fick alltid höra att jag var söt. Att det sen mest var mina föräldrars bekanta i första hand och min mamma i andra hand (mamma är synskadad) gjorde mindre. Efter ett tag började jag tro på det. Detta resulterade i att jag inte egentligen trodde att jag behövde så värst mycket smink, eller en massa hårstyling. Jag var ju söt ändå!

MEN så får man en massa barn (läs tre). Detta sätter förståss sina spår. Inbillar mig länge att jag inte påverkats så mycket av det. Ända tills den dagen för si sådär 3 år sen som jag kollade mig i spegeln. Ursäkta mig men, vem är den där människan?! Inte JAG väl?! jag ska ju vara söt..? Att sömnbrist och barnafödande och noll engagemang när det gällde håret (t ex) rimligen borde satt ett och annat spår hade knappast slagit mig.

Sanningen gick smärtsamt upp för mig. Att fortsätta vara snygg även efter en massa barn kräver visst endel ansträngning!! ja, jag erkänner att det låter som om jag är en aning blåst, och det är (eller var) jag kanske. Jag bestämde mig för att åter bli den jag är ämnad att vara. Nämligen en söt person. Som alla i min barndom har sagt att jag är. jag gick ner alla pluskilon. Det gjorde en massa nytta. Men är jag nöjd då? Både ja och nej. När man en gång har börjat noja sig över vikten eller sitt utseende gäller det att se upp. Så det inte går över styr. Jag har ett BMI på ca 21. Det är helt normalt och jag är normalviktig. Jag tycker egentligen inte att jag borde väga mindre. MEN min kropp är inte vad den har varit. Inte heller mitt hår vill samma som jag. För varje barn jag fött har håret blivit lockigare, dvs under till, överhåret är och förblir rakt. Undrar just hur många barn jag skulle bli tvungen att skaffa för att få lockigt överhår? Fast jag vill ju egentligen ha rakt...

Det jag vill säga är att när man hittar ett fel och åtgärdar det, så finner man plötsligt ännu fler fel. Man kan inte åtgärda dem alla. Försöker jag att inse. Kollar ibland lite avundsjukt på modeller och filmstjärnor. Som är sååå snygga i bikini, trots en massa barn. Jag kommer nog aldrig mer att vara snygg i bikini, och mitt hår kommer förmodligen aldrig at ligga precis som jag vill, men det är kanske nåt jag får försöka acceptera. Jag är ju faktsikt ganska snygg med kläder på och håret ligger ju hyffsat ok i alla fall, eller... åtminstone ibland! Vilket borde räcka ganska långt... Sen är det ju inte den viktigaste saken i världen att se bra ut. Jag har en massa goa och underbara barn och jag har en man som jag älskar. Mat på bordet och ett fint hus att bo i. Mer kan man knappast begära. Att jag sen tvingas leva med att min mage mer liknar ett gigantiskt russin eller en ballong som tappat luften, att mitt hår inte är långt, blankt och RAKT eller att jag behöver en aning smink då och då för att dölja mörka ringar under ögonen. DET kan jag leva med.

För vem har sagt att man måste vara perfekt?