Att vara mamma har verkligen sina fördelar. Det är ju bara barn som är sådär förbehållslöst tillgivna. Bara barn som man kan bli så otroligt arg på men som man ändå älskar från djupet av sitt hjärta. En kärlek som aldrig ifrågasätts utan alltid finns där och alltid kommer att finnas.

När man kommer in till en liten sexåring på morgonen och säger, "God morgon, hur är det med den här lilla hjälten då?" Och får ett brett leende till svar och en VARM kram. *mysigt* Eller när man sitter vid matbordet och man i bästa "vara-en-bra-mamma-anda" försöker lära sin treåring vad man ska göra om man går vilse: "Engla, om du tappar bort mamma eller pappa när du är ute eller på nån affär, vad gör du då?" Engla: "Jag går till affären och så köper jag godis!" Hmmmm Jag försökte alltså lära henne att då stannar man kvar där man är så att mamman eller pappan kan hitta henne. Det är de äldre barnen mycket väl införstådda med.

Eller när en snart tioåring föredrar en lång promenad med sin mamma framför att leka med en kompis. Jag skulle ta en kvällsprommis i går. Isak ville följa med och jag sa att det blir en lååång promenad. Det var inget som hindrade honom. han gjorde sig snabbt klar och sa: "Ska vi gå nu då?!" På vägen ut stötte vi på grannen som ville leka, men Isak sa bara" Nej, jag ska gå på en promenad."

Sagt och gjort. Det var väldigt mysigt att promenera med honom och han har ju så mycket funderingar. Som t ex: "mamma, hur stor sten behöver man lägga på en tågräls för att det ska spåra ur?" Man bara:"Ehh, jag vet inte, du frågar så svåra saker!" Isak: "ja men, det är ju för att det är sånt jag funderar på, jag kan ju inte fråga hur mycket 1 gånger 1 blir, det vet jag ju redan!" Helt logiskt.

Nästan hemma så hade sonen rejält ont i fötterna och sa att hans fötter var lika tunga som 7 bilar. Misstänker att han kanske har lite träningsvärk i dag. Vi gick drygt 8 kilometer... Men han gnällde inte!