jag har egentligen aldrig sett mig själv som feminist. Feminist är för mig mans hatande kvinnor som tycker att män ska få igen för gammal ost. Sådan är jag verkligen inte!

Men däremot är jag för jämställdhet. Inte könskvotering, eller statligt uppdelad föräldrapeng, men JÄMSTÄLLDHET och VALFRIHET. Vad är så fel med att en mamma låter pappan i hushållet ta ansvar för att barnen gör sina läxor? Verkar som om "fröken" nedan tror att läxorna inte blir gjorda, eftersom att inte MAMMAN ser till att de blir det?

Läste en artikel i tidningen mama om varför just kvinnor ofta blir dubbelarbetende och ofta utbrända. Denna artikel fick mig att tänka på allt jag gör och allt jag TÄNKER och PlANERAR, bara för att få vardagen att funka. Visst kan min man laga mat, visst är han hemma (oftare än mig) när barnen är sjuka, visst städar han här hemma ibland. Han är mycket bra på många sätt och jag tror att vi kommit en bra bit på jämställdhetens väg.

Men, det är ändå en viss skillnad. Ta bara som när en inbjudan till kalas trillar in i brevlådan, vem kollar almanackan för att se om barnet i fråga kan gå? Vem planerar för vad barnet ska ha på sig på kalaset? Vem inhandlar presenten?

Samma sak med t ex tandläkarbesök: Vem skriver in i sin almanacka när barnet ska till tandläkaren? Vem går tidigare från plugg eller praktik för att följa med på detta? Eller, ser till att nån annan gör det? Ha i åtanke att detta bara är exempel och fler än ett barn finns i hushållet. Och i vårt hushåll så arbetar båda ofta mer än heltid.

Jag pratar alltså om ANSVARET! Detta att man hela tiden tänker och planerar för att allt ska vara så smidigt som möjligt. Exempelvis: Jag är på väg hem från skolan. Ska hämta barnen kl 16.00, kl är 15.20. Jag hinner handla innan så slipper barnen följa med till affären. På väg till affären har jag redan en färdig inköpslista i huvudet, och har planerat för vad vi ska äta, för att jag snabbt ska hinna igenom affären och trots att jag handlat innan kanske ska kunna hämta barnen lite tidigare. Eller i alla fall i tid.

På väg hem från dagis snurrar redan tankarna på om det är några väskor som ska packas inför morgondagen...

Innan läggdags funderar man på vad man ska ha med sig dagen efter, vilka kläder alla ska ha, är allt rent? För att morgonen ska gå smidigare.

Om man själv inte kan hämta/lämna eller fixa nåt för familjens räkning så ligger det ändå på den ena att kolla att den andre kan göra det istället.

På väg hem eller på väg till så ska mycket hinnas med. Allt för att vara så effektiv som möjligt. Att åka en extra vända för att handla eller något annat tar för mycket tid och energi.

Visst, jag överdriver en aning, men många kvinnor har det på detta sätt. Inte lika många män gissar jag. Så, därför är jag helt för att man delar på ANSVARET. Pappan borde ha lika dåligt samvete för att en läxa kanske inte blir gjord. En pappa borde också känna att han borde fixa en present när barnet ska på kalas. En pappa borde också kunna känna att om han inte vaknar på natten när barnet vaknar, så kanske inte heller mamman vaknar. En pappa borde också kunna känna att om inte han ser till att det finns mat hemma och att maten blir lagad, så kanske ingen annan gör det heller. Eller, en mamma borde kunna känna att det förmodligen blir middag på kvällen även om hon är för trött för att fixa den.

I vår familj har vi som sagt kommit ganska långt tycker jag. Här är det mest pappan som vaknar på natten om nåt barn vaknar. Och, numera har han även ansvaret för läxläsningen. Vilket jag är otroligt tacksam för .

Hur många pappor får pikar om att de inte tycker att barnens läxor är viktiga bara för att de låter mamman i familjen se till att de blir gjorda?

Jämställdhet för mig är att dela på ANSVARET. Att man hjälps åt att komma i håg saker, att om den ena glömmer eller inte hinner så finns det en back up. En back up som naturlitvis fungerar åt båda håll.