Att kunna välja vilka egenskaper ens barn ska ärva, eller kanske de man inte vill att de ska ärva, vore kanske inte så etiskt försvarbart. Men ändå ganska önskvärt ibland! Min kära mor kan prata. Detta är väl i och för sig ingen jätte negativ egenskap om det nu inte vore för att den verkar ha en kraftig dominans vid fortplantning av gener. Dessutom verkar den förstärkas i varje led. Även jag pratar mycket. För mycket. Blir så arg på mig själv ibland. VARFÖR kan jag inte bara hålla tyst? Det verkar vara en öppen kanal mellan mina tankar och min mun och ibland märker jag att munnen liksom bara går fast jag bestämt mig för att NU ska jag hålla tyst! Denna bisarra egenskap förvärras också med den stigande halten av koffein i blodet. Ni kan ju tänka er: En pratkvarn, som även helt utan koffein i blodet tjötar örona av vem som helst, adderar lite kaffe och vips spelar hon i en helt annan liga! Samtidigt som hennes händer skakar lite misstänksamt... De som inte känner mig skulle säkret tro att jag var hög!

Detta har jag dock lärt mig att leva med. Jag brukar säga åt folk att be mig knipa igen när jag pladdrar för mycket. Jag tar INTE illa upp av det. Jag är helt medveten om mitt "handikapp".

Vad värre är att ALLA mina barn har ärvt denna egenskap! Nu låter det ju som om jag har femtioelva barn, och det kan jag lova att det ofta låter som vid middagsbordet! Alla vill prata HELA tiden. Barnen har ju dessutom inte hunnit lära sig att vänta på sin tur med att prata heller... Det brukar sluta med att ljudnivån höjs i och med att ingen vill vänta på sin tur och alla märker att de måste höja rösten för att bli hörda...

Men det är inte bara vid middagsbordet som det kan bli lite jobbigt. När jag satt och myste med min icke längre febriga dotter lät det ungefär så här: Engla: Mamma, du har målat mina naglar. Det är fint med rött. Jag ska visa fröken på dagis imorgon. Jag vill också ha hål i öronen. Det har alla mammor. Jag ska bli mamma. Jag har en bebis i magen. Den kommer ut på lördag. Mamma, varför säger du bara mmmmm, svara mamma!!! Jag: ja, men jag svarar ju... Engla: ja, man MÅSTE svara. Det säger fröken. Jag har ritat en teckning, vill du se den? ... Och så fortsätter det sådär... jag säger vänligt men bestämt åt min dotter att nu behöver mamma vila örona ett tag. Så jag ger mig ut på en joggingrunda. ÄLSKAR tystnaden i joggingspåret!!

Väl hemma igen gör jag lite styrkeövningar. DET är en utmaning vill jag lova! Med en tre och ett halvt åring som sitter jämte: Mamm, är det jobbigt? Ska du träna rumpan sen? Sen brukar du göra så här: (hon visar hur man strechar). Mamma du ser trött ut. Är det jobbigt? varför är du röd i ansiktet? SVARA mamma!! Jag: Pust (har just gjort 30 situps) Jag kan inte prata när jag tränar!!

Ibland tycker jag att jag borde få medalj för att jag faktiskt gör mina styrkeövningar här hemma!

Har här valt att bara beskriva hur ETT av barnen är. De andra är likadana. Jag har tinnitus, det är inget skämt!!! Vi ska nog inte ha fler barn...