Vi har en mycket envis 9 åring i den här familjen. för något år sedan fick han för sig att han inte gillar lax. Därefter övergick det så sakteliga till att gälla alla former och varianter av fisk överhuvudtaget, förutom möjligen fiskpinnar, som han kunde tänka sig med mycket ketchup och makaroner...

Föra veckan uppstod en diskussion om fisk vid matbordet. Pappan i familjen föreslog att vi skulle ha en fiskdag i veckan! Misstänker starkt att han helst ville få det att låta som hans ide, detta är ju något jag försökt övertyga familjen om ganska länge... Hur som helst så sa i alla fall 9-åringen att han inte gillar fisk, härpå utbröt en lång diskussion om varför han inte gillar fisk och hur det kunde komma sig att hans favorit matburk som bebis var just laxgryta. Eftersom denna kille inte kan ha fel, så sa han helt sonika att det är ju för att jag inte gillar lax som den är, fisksoppa och så går bra!

HA! Tänkte jag, detta ska testas! Så i går lagade jag en fantatsiskt god laxsoppa ala Meja (även kallad makena, men 9-åringen döpte henne till Meja när han var i 1½-års åldern, så i vår familj kallas hon för Meja). För att motivera barnen lite extra stekte jag också pannkakor och rörde i hop tinade hallon med lite socker till efterrätt.

Döm nu om min stora förvåning när min otroligt enivisa 9 åring sätter sig tar sin portion soppa och äter helt utan gnäll! Undrens tid är verkligen inte förbi!!! När jag sa att det ju var roligt att han åt så bra, trots att det var lax, sa han bara: Ja men, jag sa ju att soppa går bra. Precis som om det var den mest självklara sak i världen. Detta är alltså samma soppa som samma kille, då 8 år, nästintill kräktes av sist jag serverade den.

den andra barnen däremot var inte fullt så lyckliga. det var nämnligen paprika i!! Helt oätbart för vissa i familjen. Men soppan gick ner tillsist.

När Elias tjurade över paprikan som värst så sa jag: Men Elias, du behöver faktiskt inte äta upp, du kan gå ifrån bordet om du vill. Men då blir det ingen pannkaka heller. Elias brister ut i stor gråt, som om hela världen just rasat samman och utbrister: Mamma!!! Man får faktiskt inte svära! Du svärde åt mig! Du är världens elakaste mamma! Jag: Men, jag svor väl inte?! Elias: JO, för du sa att jag inte skulle få nån pannakaka! DET är att svära! Trårarna sprutade åt alla håll. Varken jag eller pappan kunde hålla oss för skratt. Stackars barn. Fy vad elaka föräldrar han har!