Hur är man egentligen en bra mamma? Den frågan har nog de flesta mammor ställt sig. Är det att göra saker med sina barn, att ha kvalitets tid med barnen, helst varje dag? Eller är det att alltid ha hemlagad mat på bordet vid middagstid, eller att se till att barnen är hela och rena och lär sig rätt och fel? Eller är det kanske att finnas där? Att vara tillgänglig även om man pysslar med sitt? Det finns så mycket i en sån fråga som är "moraliskt rätt" och självklart ska en bra mamma lära sina barn vad som är rätt och fel, uppfostra sina barn så att de klarar sig själva i samhället när den dagen kommer.

Men vad är egentligen viktigast? Hur viktigt är det att man aktivt gör något tillsammans med barnen, alltså "underhåller" dem? Det verkar råda en uppfattning om att man inte behöver så mycket tid med barnen om man bara har bra kvalitetstid med sina barn nångång i bland. Problemet med det, tycker jag, är att man ju inte kan välja när man ska ha kvalitetstid med barnen. För med kvalitetstid menar jag att man umgås och har kul, på lika villkor, eller kanske bara sitter och pratar om hur skoldagen varit. De där gångerna då de kommer till en och faktiskt har något på hjärtat och VILL prata eller gosa med mamma. När så barnen blir större så kan man ju inte alls välja sina tillfällen lika mycket som man gjort tidigare. Då "öppnas fönstret" ibland, och då gäller det att passa på, att vara tillgänglig just den stunden, annars stängs förnstret och man har missat sin chans. En chans som kanske inte kommer tillbaka.

Jag tror, utan att hävda att jag sitter inne med alla svar, att det viktigaste är att barnet vet att han eller hon är älskad, no matter what, och att barnet vet att hon/han kan komma när som helst med ett problem eller bara en fundering och veta att mamma (eller för den delen pappa) finns där och kan svara eller bara lyssna. Eller att de känner tryggheten av att mamma/pappa finns där och pysslar med sitt ifall de skulle vilja något.

Jag har ofta haft ganska dåligt samvete för att jag inte så ofta gör saker med barnen. Alltså sitter och ritar tillsammans med dem eller spelar spel eller nåt liknande. Men jag tycker faktiskt inte att det är roligt! Och så inbillar jag mig att barnen märker det och då kan det ju inte bli så kul, eller? Visst hittar vi på saker ibland. Spelar ett spel,läser en bok eller så. Men jag tror inte att det är det viktigaste! Jag tror, och hoppas, att det räcker med att de vet att jag finns här. Att de alltid är välkommna. Även om jag sitter med en skoluppgift, lagar mat eller sitter och pärlar, så vill jag att de ska veta att de gärna får komma och prata med mig om de vill. Att de ska veta att jag inte avvisar dem, att de får sitta med om de vill, hjälpa till med maten eller sätta sig och pyssla med sitt eget jämte.

Just för att det ska bli så, så ser jag oftast till att inte sitta med något allt för viktigt när de är hemma. De ska inte känna att "mammas skoluppgift är viktigare än mig". Utan vill de något så lägger jag det jag håller på med åt sidan eller lyssnar och pratar samtidigt som jag grejar med mitt. Har märkt ibland att om jag sitter i köket och pärlar så kommer barnen, oftast något av dem i alla fall, och sätter sig jämte och pratar eller hämtar något eget att pyssla med. De stunderna är obetalbara!! För de känns så äkta på något sätt! Och så gläder det ju mamma hjärtat att de faktiskt vill sitta tillsammans med mig.

Det är nog så viktigt att hitta på något extra ibland, att åka på utflykt eller hitta på något annat skoj, men det viktigaste måste väl ändå vara att barnen känner att DE är viktiga? Att man är intesserad av dem som personer? Att deras åsikt räknas även om det är mamma och pappa som bestämmer? Och naturligtvis att de vet att de vet att de vet att de är ÄLSKADE vad de än hittar på .

Kanske är dags att slänga det dåliga samvetet på tippen och istället göra sitt bästa? För det är ju trotsallt så att man bara kan göra sitt bästa och det man tror är bäst. Mer än så kan man ju fakiskt inte göra... Eller?